Vardagen är fortfarande jobbig. Det är så jäkla svårt att ta sig upp när man är så långt ner. Jag har, de flesta dagar, inte mycket motivation till annat än att träna. 

 

Mitt liv ser väl egentligen ganska så normalt ut om man ser det utifrån; tränar, läser på universitetet, träffar kompisar och festar ibland. Men jag känner mig så långt ifrån normal... Så svårt att förklara och sätta ord på allt jag känner. Mtt humör, mina tankar och mina känslor är verkligen som en berg-och-dalbana. Jag kan känna mig relativt tillfreds och nöjd sen smäller det till och det blir kolsvart. 

 

Jag försöker tänka så kortsiktigt som möjligt och fokusera på saker jag ser fram emot. Ha något att klänga mig fast vid. Jag har bokat en London-resa över påsk och just nu är det den resan som håller mig ganska så högt över ytan. Känner mig förväntansfull och nästintill glad för första gången på alldeles för länge. Har även en weekend bokad med mamma som jag sjävfallet längtar efter. Och att vi får hem en liten valp i slutet av maj... Dom här grejerna skulle förmodligen pigga upp vem som helst, och det gör mig lite gladare, men det hade gjort mig ännu gladare förr. Jag känner mig lite halvt immun mot glädje, jag försöker verkligen känna den. Men den försvinner för snabbt...