Alltså. På senaste tiden har jag kanske inte varit 100% stark i psyket. Mycket tankar fram och tillbaka om hur närmsta framtiden ska se ut. Att vara i ett förhållande är ju inte alltid en dans på rosor, själv har jag varit singel i princip hela mitt liv så jag är inte så erfaren av att vara i ett förhållande. Mestadels är det underbart men vi är i en lite speciell situation i och med att vi kommer från två helt olika länder och tyvärr kan vi inte flytta till varandra hipp som happ. Att vara här i Venezuela har påverkat mig mycket mer mentalt än jag trodde att det skulle göra och jag har inte tagit det så bra som jag trodde. 

 

Jag har för första gången på länge börjat längta till att bo i Sverige igen och längta till att komma in i ett mer vuxet rutinmässigt liv. Planen nu ser ut som så att jag åker hem i December och att Luis kommer till Sverige lagom till våren med turismvisum.

 

Jag har flera gånger i mitt förflutna struntat i min magkänsla och tagit fel beslut. Varit bra på att "putta bort" magkänslan och låtsas som att den inte existerar. Men efter ett tag insåg jag hur dumt det är och att jag ska försöka lyssna lite mer på vad jag längst inne tycker känns bäst. Både för mig nu och min framtid. Efter att ha bråkat med mig själv fram och tillbaka gång på gång så bestämde jag att det bästa beslutet är att åka hem i December. 

 

Just nu kommer jag njuta för fullt av mina sista veckor här i Caracas och bara umgås med Luis hela tiden för sen kommer det ta ett tag innan vi kan träffas igen. Men att vara ifrån varandra fysiskt har vi klarat av innan och kommer klara av det igen. Saknad är underskattat eller vad är det man säger?