Efter ungefär en och en halv vecka så har jag verkligen förstått att han inte finns längre. Han är verkligen borta. Chocken har lagt sig och därmed är jag väl lite mer stabil än jag var under första veckan. Jag har lyckats få igång lite endorfiner genom att träna, det känns ungefär som att det har blivit min räddning under den här tiden. När jag inte tränar så blir allt ännu tyngre än vad det redan är. Jag gråter mindre, fortfarande varje dag men inte lika mycket som för en vecka sen. Det gör väl att jag får lite mer energi. Men det finns liksom en ganska så skarp gräns över hur mycket jag orkar med på en dag, en föreläsning på universtitetet och ett pass på gymmet sen orkar jag inte mycket mer än att vara hemma. Att träffa vänner hjälper också så länge det inte är för många på samma gång, då går det fint. Jag lyckas till och med skratta och föra helt normala konversationer, det tror man inte att man ska kunna göra först nämligen. Men det gör man, kroppen jobbar på och finner sina små trick så att man ska orka med en stor sorg.