22.44
Har kommit ut ur den tjocka dimman på något vis. Det har varit som ett virrigt töcken av känslor hit och dit, upp och ner. Sån jävla smärta. Så ledsen. Men någonstans har jag haft en kontakt med mig själv och mina egna känslor som jag inte upplevt på länge.
Men nu är det som att känslorna har stängt av igen, som jag går per automatik. Jag vet inte vilket som är värst.
Jag känner mig ensam också, saknar Luis så mycket. Saknar att vara två.
Trackback