När man har förlorat någon som står en nära... nästintill närmst, och man ser att någon annan snart är påväg att få den största kärlek man kan uppleva... då blir det tufft. Att man själv är i en så djup sorg att man tror att allt står still, men så ser man att någon annan blivit gravid och är i en lyckobubbla. Det blir sådan jävla kontrast. Först blev jag glad åt deras skull och började le (som sig bör), någon kvart senare överrumplades jag av en gigantisk avundssjuka. Jag vill vara där. Jag vill inte att det här ska vara min verklighet. Jag blir så arg över det ibland. Inte på honom, aldrig på honom. Men arg kan jag bli. Nu har det gått exakt en vecka sen jag fick reda på hans val och jag har hunnit tänka fler tankar än jag gjort kanske det senaste halvåret. Fram och tillbaka, upp och ner. Men jag vet inte om jag blivit mycket klokare. Gjorde han rätt? Hur ska jag tackla allt? Vad ska jag säga? Vad ska jag tänka? Vem är jag? Vem vill jag vara? Vem var han egentligen? Vart tog lyckan vägen?