Nu har det snart gått sju månader sedan Luis försvann.

Det låter ju långt. Men det känns inte som att det var så länge sen. Det är så sjukt hur det är närvarande hela tiden fortfarande på något vis. Vanligtvis försvinner ju "problem" mycket snabbare, men det här är något helt annat. Jag tänker på honom varje dag fortfarande, önskar fortfarande att jag kunde prata med honom och få ett svar.

 

Februari, Mars och April är som en lång dimma. Jag minns knappt vad jag gjorde. Pluggade lite, tränade, åt, sov. Det är ju inte samma dimma längre. Man ser lite klarare och börjar känna andra saker också. Glädje över småsaker och sorg över annat. Det har varit skönt att jag inte har pressat mig själv det här halvåret, jag har väl mest bara låtit mig själv vara. Men nu börjar jag få tillbaka någon slags glöd igen, jag vill må bättre igen och jag vill göra någonting. Kanske jobba kvar här ett tag, spara ihop pengar, ta hand om mig själv. Gick tillochmed och tänkte häromdagen om man ska ta ett år att bara ta hand om sig själv. Inte dricka alkohol, äta rätt, träna, rannsaka mig själv, skriva och gå till min terapeut ännu oftare. Eller kanske flytta tillbaka dit jag var som gladast ändå, dit jag faktiskt känner att jag vill bo. Jag har börjat söka jobb i London igen för suget blir bara större och större. Det är så farligt lätt att fastna i att bara gå omkring som en halvdöd människa. Att inte göra något, att inte känna så mycket, att inte tänka på framtiden och att inte bry sig. Det blir bekvämt och man blir rädd för att ta tag i något och att röra sig framåt.

 

Men sen blir jag lika rädd över att slösa bort mitt liv.

Det är ju dumt...

Man har ju inte jättelång tid på sig ändå.